Teaterrecension: Elvis i jukeboxen

En recension vi skrev i svenskan för ett bra tag sen. :) Skulle bara ha den uppladdad någonstans så jag lägger upp den här. Fick 10 i den (= utmärkt), motsvarar MVG i Sverige. :) Kommentera gärna den!

Elvis delar med sig av sina tankar
Jag har sett teatern "Elvis i jukeboxen" och såhär tycker jag om den!

Otroligt hur två personer kan underhålla en hel sal åskådare. De gjorde det mycket bra. Man höll på att dö av skratt i ena sekunden, och i nästa var det så känsligt och sorgligt att man höll på att börja gråta. Skickliga skådespelare var de oavsett båda två.

Bobby hade förlorat sin äldre bror, som hade kört in i ett träd. Han avled omedelbart, hade de sagt. Jocke hette han, förresten. Han var världens största Elvis-fan, och världens bästa storebror. Hans rum var fullt med Elvis-prylar - allting stod dessutom kvar i rummet. Bobby älskade att vara där, drömma sig tillbaka samtidigt som han grubblade över frågan "Varför?" och "Varför just hans bror?". Och det är nog frågor som aldrig kan besvaras...

Jocke kunde allt om Elvis, och det hade han lärt Bobby. Och Bobby hade sugit åt sig allting som en svamp. Han kunde en massa om Elvis. Jocke hade haft en jukebox fylld med endast Elvis-låtar, och dem traglade Bobby upp och ner om och om igen. Tills en dag då allting förändrades...

Elvis som nog borde ha varit död, knackade från insidan av jukeboxen. Först blev Bobby rädd - han trodde han såg syner och hade blivit fullständigt galen. Men där stod han, Elvis Presley, stadigt med sin gitarr och beundrade sin färggrant blinkande jukebox från utsidan, fotografierna på väggen, täcket med trycket av honom och alla LP-skivorna i Jockes samling. Han sjöng och spelade en massa på sin gitarr. Alltid iklädd sin vita overall fylld med en massa färggranna "ädelstenar". Elvis förklarade en massa om saknad och sorg, han hade också mist sin tvillingsbror - så han visste ju en hel del om saken.

Först ville Bobby inte lyssna, men genom musiken och att spela tillsammans (om än Elvis på gitarr och Bobby på Jockes gamla bensindunk) nådde Elvis fram till honom och lärde Bobby att lägga band på sin saknad och sorg.

En sak som fastnade i mitt minne var när Elvis pratade om "blockeringar". När ett minne är för smärtsamt låter kroppen inte dig minnas det. Du kan t.ex. glömma hur en person ser ut. Bobby kunde inte minnas hur Jocke hade sett ut, och det var han enormt förtvivlad över. För varje stark känsla Bobby hade, så hade också Elvis en passande låt för.

Bobby hade också en grej han verkade vara tvungen att göra. Av någon okänd orsak satt han ofta på Jockes säng och "sprättade upp" sin ryggsäck med en kniv. Någon form av tvångsbetéende, kanske? Ju längre pjäsen gick, desto mer lyssnade Bobby på Elvis prat och tröst, och han mådde bättre för varje dag som gick. Han tillbringade nästan all sin fritid i Jockes rum ju, men allt efter att han "började leva igen", desto mindre var han där - desto mer med sina vänner. Han slutade också "sprätta upp" sin ryggsäck och fixade den med silvertejp!

När Elvis ansåg att Bobby var på egna fötter igen, och han hade hävt sin blockering (vilket uppmärksammades med att en tom fotoram fylldes med Jockes fotografi) så stack han iväg, och jukeboxen spelade inga Elvis-låtar mer. Elvis avlägsning gjordes effektfull med blinkade lampor och frasen "Elvis had just left the building". Bobby trodde återigen han hade blivit galen, men Elvis gitarr fanns kvar i rummet - alltså hade allting kanske inte varit en dröm... Eller? Det tolkar nog alla olika.

Pjäsen var bra uppbyggd och ljus och ljud komparerades fint. Innehållet var väldigt sant, och fick en att tänka efter. En jättefin pjäs, som jag verkligen rekomenderar för 13 år fyllda och äldre (yngre kan kanske ha lite svårt att hänga med och förstå allting...). Trevlig underhållning. Jag ger pjäsen 4/5 guldstjärnor. Jag anser att pjäsen väcker mycket starka tankar och känslor, så känsliga personer som minst någon nära ska eventuellt inte se den.

Jag gillade pjäsens uppbyggnad, den var logisk. En mycket fin föreställning alltså, med bara två män på scen och inspelade röster bakifrån. För jag vet, hur mycket det kräver att stå där uppe på scenen inför en sal full med folk! Barn- och ungdomspublik är dessutom den mest krävande.
Snyggt jobbat!

(C) Ronja Larsson 2009. All kopiering förbjuden!
Postade kommentarer:
Skrivet av: Joline [ F O T O ]

Svar: Tack! :) Jag hade mitt simga 70-300 (: Fin blogg!

2009-04-24 ▪ 21:45:07
URL: http://rangelben.blogg.se/

Skriv din kommentar här:

Ditt namn:
Besöker du mig ofta? Kryssa i så sparas dina uppgifter! :)

E-post adress (syns ENDAST för mig!):

Din blogg/hemsida:

Skriv din kommentar här:

OBSERVERA! INGEN REKLAM! - T A C K -